fikssion #4  tjocka kliande glasfibermarkiser
tema: skamliga fantasier

Hanna: Egentligen faller allt jag skriver in under det här temat.

Proust: Och visst var det frestande att sålunda återskapa det verkliga livet, att friska upp intrycken. Men det krävdes mod därtill, all slags mod, även känslomässigt. Ty det innebar framför allt att undanröja sina käraste illusioner, sluta tro på objektiviteten i det som man själv har konstruerat och istället för att för hundrade gången slå sig till ro med orden "Hon var så söt" läsa rakt igenom dem: "Jag tyckte om att kyssa henne.".*

Lyra: Det blir en sån spännvidd i det här numret. Olika sätt att hantera skammen. Antingen blir texterna distanserat hårda eller alldeles blöta och öppna.

Boye: Jag kommer inifrån, jag rinner som ureld genom tusen hårfina blodkärl, genom välutvecklade känsliga nervbanor. Jag fyller en ännu inte utslagen knopp till mun med min hunger, som om all världens härlighet knappt räcker att mätta, jag slår ut i två små giriga vilddjurstassar som en het låga, skälvande på språng, beredd att erövra yttervärlden. **

Mara Lee: Men vad innebär det att som läsare ställas inför någon som riskerar sitt eget ansikte? Är det inte en gest som kräver något ytterligare av mig, utöver den omedelbara reaktionen (och utifrån denna dess mest adekvata värdering) som denna gest väcker, vilket skulle reducera läsandets praktik till ett distanserat förbehåll? [...] När ett ansikte - i form av en text, ett yttrande - öppnar sig mot världen måste svaret utgöras av ett risktagande som åtminstone går ansiktet/risken till mötes. ***

Kom hit, äcklar vi er?

Inuti jaget blandas förbjudna och förbjudande krafter i virvelstormar av längtan, ilska, ensamhet, böner, lust, hämndbegär, hårdhet, avsky, upptändhet och skuld. Vi bär alla en kittel av skamliga fantasier skakandes i medvetandets fönsterglugg. Det är bara mer sällan som vi stoppar fingrarna i den eller häller ut alltihop över lakanen. Vad är det som gör att vi kan känna oss påkomna av oss själva? Rodna när vi skummar igenom egna texter, trycka undan tankar för att vi räds hela den svallvåg som skulle kunna följa på smakproven? Inre krafter som vi inte vill erkänna som våra egna. Det är inte så enkelt att ge dem utlopp i ord. Men vi vidgar numret som en mun och släpper in och ut Sophie Zettermarks Skamrum av inträngande personlig ärlighet och den vindlande framsidesillustrationen bakom fönstret som är gjord av Petra Robertsson. Utöver detta erbjuder vi H.L.s röst ur allt från uppräkningstonfall i på en strand till Ärligt talats ödmjukt anonyma översättningsläge, samtidigt som undertecknad L.E.L. kravlar runt i sin egen kvartalsgamla Skampöl och försöker tränga ut tre föremål för hemliga fantasier i -åringarna. Treva över ramarna. Vi önskar er risker snarare än trivsel om ni står beredda att slunga er ut i det fjärde numret av vår älskade nättidskrift fikssion.

Redaktionen genom Lyra Ekström Lindbäck
lyra@fikssion.se

* ur På spaning efter den tid som flytt
** ur Kris
*** ur artikeln Ansikte, knä: En möjlig ingång till 'En dramatikers dagbok' i OEI #42