×

20/3-13


* * *

kära dagboken,

det är natt nu och jag sitter i min säng och skriver. det är alldeles mörkt ute förutom några vita skyltar som lyser. jag är i något konstigt blänkande tillstånd. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allt det här. jag var hemma hos författaren. ikväll. jag var där tills sent och nu är jag äntligen hemma i sängen. tydligen bor hon i vasastan i ett hus med breda dörrar med namnskyltarna i guld. allt är nästan alltid som jag föreställer mig det. någon gång önskar jag att jag inte fick förstå allt.

mina knän darrade där i trappuppgången. fan. ville inte känna mig som den svärmiska dagbokspoesiflickan med naiva litteraturdrömmar. ville inte vara hon. jag kände mig patetisk. ville inte att det skulle synas. att jag själv var medveten om min tafatthet men ändå inte hade lyckats sminka över den. det måste ha stått i pannan på mig. som stora våra flickflammor på mina kinder. jag är så fruktansvärt pinsam i mitt sätt att aldrig kunna sluta längta. även när jag hatar mig själv för det. jag vill att någon ska hitta mig i min dammiga vrå och dra ut mig i ljuset. dra in mig i värmen. jag ville att det skulle vara hon. jag ville att hon skulle se mig, ta tag i mina händer och hylla mitt intellekt.

och sen stod jag där. framför hennes dörr. guldsnirkel. suck. när hon öppnade drog hon in mig i lägenheten. jag tänkte att hon såg ut som en noggrant utmejslad staty av vässat intellekt och djupa känslosvall. det var väl sant. jag kunde känna det direkt i hennes första andetag som vällde in i mig. rann som ljummet skum och det var bara att svälja, svälja henne. jag försöker förklara. det var både motvilligt och ivrigt, som jag lät henne komma nära. hon hade garanterat lagt märke till mina veka knän.

allt hon upplevt. allt hon skrivit. om jag hade konfronterat henne med dessa svärmiska ömhetsord, hade hon skrattat åt mig då? jag är knappast en poet.

hon tog mig under armen, jag hann knappt kränga av mig jackan, drog mig runt i lägenheten, det fanns ingenting svalt över henne, jag kände att hon ville in i mig, jag var den blanka rena gropen att fylla med vätska, med tårar och ord, eller hur, eller hur är jag det oemotståndligt förutsägbara, jag är så fullkomligt vinkelbar och blek. jag vet om det, jag kan inte sluta, varför var jag här, vad ville jag? hon visade mig sin ”mors konst”. upp till taket vällande över väggarna på kvinnor och eld. jag förstod att hon ville undervisa mig. jag förstod att hon var övertygad om att jag var någon slags konstoskuld som ännu inte hade sett det vackra i världen. jag tror att det var det som fick det att glimma hos henne. att få fylla mig. jag tror verkligen det. att hon såg in i mig och att när hon gjorde det insåg att hon kunde se rakt igenom. jag var konturslös, eller snarare – endast en kontur. hon rökte cigarett efter cigarett. röken täckte hennes ansikte, den la sig över mitt. jag sa inte nej. det var ja, det var en bön, min tystnad. jag andades in hennes rök. jag andades in den så att hon såg.

om hon skulle läsa det här. herregud. jag är så fruktansvärt ointresserad av din längtan, jag är så uttråkad att det gör ont, ville jag säga till henne. författaren, med sin konstnärssjäl, sin ständiga hunger efter den outgrundligt rena sanningen. jag kände att jag blev arg. jag ville inte alls. hur kunde hon tro att hon kunde utnyttja mig på det här sättet? för sitt eget egos skull? vad skulle hon med mig till egentligen, hur mycket kunde min förälskelse vara värd? hon talade och talade, konstnärer författare poeter musiker, jag kände inte igen namnet på en enda. jag kommer inte från en symbolisk livmoder, jag kommer från en faktisk, ville jag säga. förmodligen är jag precis allt det hon projicerade på mig. jag är den intelligenta men naiva flickan med flackblicken, väntades på att någon ska plocka upp mig, ruska om mig, för jag kan inte ta mig själv på allvar förrän någon annan med fler år på nacken gör det före mig, åt mig, varsågod. och när jag skriver gör jag det i hemlighet, när jag begär gör jag det i hemlighet, jag älskar dig bara om det passar sig, nej, jag tänker inte svälla över i mina ambitioner, eller vadå, tycker du att jag borde göra det, låta mig, störta?

jag är den kuvade, jag knöt mitt hår i en knut på huvudet för jag tänkte att det kanske är så intellektuella flickor ser ut? jag svär, jag lovar, hon längtade efter att lösgöra knuten och sätta fingrarna i mitt hår, jag svär, jag lovar, jag kunde se det i hennes ögon. jag värderar mig själv i förhållande till hur starkt hennes ögon glimmar.

”min far var poet och musiker och konstnär” sa författaren. jag hade mina händer sammankringlade i knäet, jag hade slutat andas, begär du mig nu, kan du se dig själv i mig, att jag liknar dig som ung, jag liknar någon du förälskade dig i, jag liknar någon som förälskade sig i dig, någon som knappt ens kände till ordet lesbisk innan hon rodnande näste dina dikter, jag liknar någon som du tröttnade på, jag liknar någon som inte fick dig att överväga kvinnor. du vill att vi båda ska vara förälskade i dig.

”jag har skrivit en roman” viskade jag, men hon hörde mig inte, hon knep med sina läppar om cigaretten, hon sa ”han var en stor man”, jag undrade inte om jag älskade eller hatade henne, det var inte det, jag trodde att min likgiltighet betydde att jag var rädd, herregud, jag är inte rädd! jag är rädd för att den här kunskapsbristen som vinglar kring mig ska betyda att jag inte kan vara någon poet, jag är inte en sann konstnärssjäl som hon, jag är inte det minsta förlorad, jag är pryd och vit och min barndom har varit trygg. hennes katter svepte kring mina ben, strök sig mot mig som om de längtade, men jag vågade inte röra vid dem, mina händer var svettiga, jag undrar om katter kan känna det, rädsla i händerna, främmande kalla flickhänder mot sina små kroppar. jag var inte rädd. det var en sådan besvikelse när jag insåg det. hon visste det inte än. allting svalnar, jag är inte rädd, jag är förbannad och trött och jag kan vara det trots dessa knäveck, dessa knän, dessa fula rodnande kinder.

som om jag skriver det här för att jag önskar att någon ska hitta det, giltigförklara mig, någon med ett sant öga för poesi! är jag inte helt självklart den nya sensationen.

”är det inte fantastiskt, hon är en fantastisk konstnär min mor, och jag gråter varje gång jag läser den där kärleksdikten av min far” sa författaren och började sjunga. berusningen blossade i hennes kinder. hon böjde sig fram och omfamnade mig, vaggade mig fram och tillbaka. ”lilla du” sa hon.

”är inte det här stort? är det inte här vackert?” mumlade hon in i mitt hår. jag sa ingenting. vad skulle jag säga? det här är en plats där såna som jag tar emot. när jag inte svarade avlägsnade hon sig plötsligt från mig och såg mig i ansiktet. ”eller du kanske tycker att det här är en normal händelse? att få komma hem till författaren vars böcker du älskar, att få träffa hennes katter, se hennes mors konst, höra en kärleksdikt som hennes far skrivit, träffa hennes fina man, blivit introducerad till pina bausch och att höra författaren sjunga lite i vinmoll. jag skulle i alla fall ha tyckt att det hade varit stort. jag skulle ha blivit entusiastisk. jag känner mig nämligen inte egocentrisk. jag vill GE dig av vad jag har, vackra saker”.

nej. jag skulle aldrig komma hem till en författare. jag skulle aldrig visa min dagbok. jag är hänvisad till detta intetsägande rum. där ingen poesi någonsin kan produceras. om jag råkar skriva poesi får du säga till mig, dagboken, så att jag kan tänka ut precis hur jag inte ska ta dessa flackande flitiga anteckningar på allvar.

vem skriver jag för, om inte för henne? om jag aldrig någonsin har varit just så vek som dina ögon verkar intala dig? jag börjar nu. jag letar efter läsaren som snart ska vakna.

* * *




Moa Hildeman Togner