"
![]() illustration av Signe Collmo Vi stiger ner i den. Inledaren är som en sarkofag. But probably the reader can imagine the passage which should follow. Det drar från den uppbrutna öppningen. Urgamla dofter av unkna, ruttnade kroppsdelar dränkta i balsameringsoljor når oss från numret. Någon stoppar ner handen. Får fingrarna fulla av sönderfallna faraoinälvor. Jord. Vi öppnar massgraven. Alla skjutna tsarers efterlämnade ordbitar. En efter en stiger vi ner i fördjupningen. Våra fotspår formar ett mönster. Det ser ut som om.... ja, det står faktiskt "fikssion". Inklusive citattecken och allt. Läsaren darrar. Vet, nu kommer det att bli historia här. Inälvorna uppdelade i krukor, hjärtat bultar fortfarande; "fikSSiion, fiksSiooon" låter det. Ett sus går igenom publiken. Lyra, Niko och Hanna kommer upp på scen. Ställer i ordning stolarna. Häller upp varsitt glas vatten. Föreställningen inleds med att tre tjejer som kallar sig Fikssion förklarar att de ska presentera ett projekt de håller på med om tsarer och faraoner. Men tyvärr, får vi veta, blir framställningen inte optimal, eftersom Alexander inte är med. Vem är Alexander? Är han en faraon, eller en rysk tsar? I bakgrunden får vi se skiftande bilder på mäktiga män som faraonen Tut och Alexander Putin. Samt foton på en helt vanlig ung kille. Kan det vara Alexander? Vi vet inte, men det är uppenbart att föredraget inte kan komma till sin rätt utan denna Alexander. Tjejerna lägger fram fakta, förvirrat och osammanhängande. Skådespelarna är så genomnaturliga att man nästan tror på det. Vi har alla sett sådana här föredrag. Skådespelarna pratar i mun på varandra, är osammanhängande, förvirrade och säger emot varandra. "Kom gärna med frågor” säger de ideligen, trots att ingen RIMLIGTVIS kan förstå tillräckligt för att komma på en enda fråga. Det blir hejdlöst roligt. Hur förlåter man en allsmäktig härskare? Genom tre sylar genom vardera fot, en förgiftad kaka och en flod av förstföddas blod. Blod i mina tankar la la la la. Det är bara normalt. En dag är du allsmäktig och njuter av dödandet.
Hej historien.
Såhär skriver historien till fikssion:
Såhär skriver historien om fikssion: Heter det sarkofag? Fag? fikssion konstaterar: Folk som har kokonger kan inte dö. Nu är fikssion alldeles för mytomspunnen. Alldeles för mumifierad. fikssion kan inte dö. Hanna B. Lundberg säger: Visste ni att jag åkt båt på Nilen? De kastade kycklingklubbor i vattnet för att krokodilerna skulle visa sig. Jag tänkte "Jag hade kunnat äta den där kycklingen. Hoppat runt bland vågorna." Men det gjorde hon inte. fikssion kan inte dö. Ett historiskt nummer! Ingen har legat med bildredaktören. Ingen hade ens träffat henne innan. Vi får veta att hon heter Signe Collmo. Hon vet fortfarande inte hur vi hittade henne. Men hon har sina misstankar. Innan revolutionen hunnit ebba ut i Nildeltat var tsarfamiljen tillbaka på palatset i Petersburg. Signe fiskade in ryska blyertsteckningar från Maja Carron och gjorde alla andra illustrationer själv. Marvelous. Reaktionärerna stod för dörren. Rasputin reste sig ur elden. Det var ett skönt skådespel. Ari Noam Vardal skickade in en pervers text. Nikolina Nordin läser in. Leo Nordwall och Lyra Ekström Lindbäck förläser sig på konspirationsteorier och gör ett ljudverk. fikssion publicerar Elis Burraus folkmun, med stöd av hans egen röst. Hanna Lundström Tutankhamun bla bla. Nej, det är fel nu. Hanna Rajs Lundström! fikssion: tidskriften där till och med redaktörernas namn är work-in-progress. fikssion skriver den där texten som dyker upp när man klickar på siffrorna. Det finns numera också en text som heter ”fattar du inte? klicka här". Kolla i nedre högra hörnet. fikssion blir mer läsartillvända (hoho). Det fanns en omröstning på fikssions facebooksida som 12 personer röstade i. Vem är mäktigast? Ramses II vann. mvh redaktionen inklusive det här numrets bildredaktör Signe Collmo alltså om historien som vi ser den. puss |